Awake is the new sleep

Hade tänkt skriva ett viktigt inlägg ang min fysiska hälsa osv men det kändes alldeles för seriöst nu för jag orkar inte deppa ihop och ha mig. Istället gjorde jag ngt OERHÖRT konstruktivt. Eh.

All my stuff:

Haha. Detta är hur jag bor. Med undantag för ett sidobord med en lampa, ett ljus och en bärbar liten ministereo plus en tvättkorg samt en Audrey Hepburn tavla är detta allt jag har här i Dublin. Har vägrat köpa mer förvaringsutrymmen och har väl inte riktigt kommit i ordning helt i den dumma garderoben som är så djup att det inte går att förvara sakerna bra, men this is it.

Man behöver verkligen inte mer saker än såhär. Tvärtemot, jag tycker fortfarande det är en hel del kläder som borde åka till en charity shop.

Det kanske ser ut som att det är lite ”cluttered” men som ni ser har garderoben dörrar. De brukar vara stängda. Resten av rummet känns… rent. Man kan andas.

För att bota apatin och den analkande spränghuvudvärken gick jag ut på promenad. Hade för lite kläder på mig och frös nästan ihjäl trots att det numera är så varmt att mitt rum inte blir kylskåp trots att gardinsnodden är trasig så de inte går att stänga.

Gick och tänkte på mig själv och mitt liv (it’s always about me) och den där känslan jag vuxit upp med… att jag alltid förlorar allting. Det finns säkert massa hobbypsykologi att infoga här som då mina föräldrar skildes och vi sedan flyttade mitt i natten för att bo med Evas (dvs ”mamma”) vänninna på andra sidan stan. Alla saker som jag inte bar med mig där mitt i natten (hur gammal var jag – fem år?, minns inte. Minns att vi tog taxi en gång på dagen, men det var inte då vi flyttade. Då hade jag med mig mitt my little pony-hus i kartong) försvann. Eva påstod länge massa olika saker. Att de var på väg. Att flyttgubbarna slarvat bort allt. Att någon stulit det. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är sant… Men allt var iaf borta. Nallen jag inte kunde sova utan och som är med mig på varenda bild av mig som barn – borta. Min mjukisräv – borta. Min gula my little pony med lila droppar – borta. Skrållan -borta. Den där pappdockan med riktigt hår -borta.

Det är allt jag minns att jag ägde innan det så det kanske inte låter som så mycket, men alla mina ägodelar leksaker vänner och det hem jag bott i sedan jag föddes fanns inte tillgängligt längre. Visst, jag fick nya saker, det var inte så att jag aldrig hade några leksaker som barn… men jag tror ändå att detta satte igång min lilla obsession för saker. Att jag sparar allt. Har svårt att göra mig av med.

Minns inte exakt hur många gånger vi flyttade och minns inte om saker försvann i varenda flytt… men det gjorde de säkert.

Vi snabbspolar fram till då jag är i 16-års åldern. Eva har redan flyttat hem till sin kille och jag och lillebror bor ensamma i lägenheten där i förorten. Inte vidare städat vilket man kan vänta sig av två tonåringar. Min storasyster har nyligen kommit hem från ett år i USA (vilket varit min största dröm enda sen jag var 14 men får höra av Eva att Anna fick åka – så nu har hon inte råd att skicka mig) och saker funkar väl ok.

Eva kommer hem en kväll och förklarar att vi måste flytta. En timme har vi på oss.

Orkar inte gå in på alla detaljer för det har jag skrivit om en miljard gånger för mycket redan, men jag tvingar Eva att åtminstone hooka flyttkartonger och försöker få ned mitt stökiga rum i plastpåsar pappkassar IKEA-påsen. En sextonårig flicka som inte riktigt släppt taget om sin barndom har en jävla massa saker. Stökigt. Allt överallt.

Eva kommer hem med två kartonger. Tvingar henne att åka tillbaka till jobbet och hämta fler. Min syster freakar ut och drar efter att hon packat det mesta av sina saker i de två kartongerna. Jag försöker tänka vad som är viktigast. Mina dagböcker (som Eva visserligen redan läst) , blocken med mina dikter, foton, musik… Pappa kommer med ett par kartonger.

Jag försöker få ned så mycket som möjligt medan Eva inte ser för hon hävdar hela tiden att det hon har betalt för får jag inte ta. Oavsett om det är mormor, min pappa eller mitt eget barnbidrag som betalat tar hon hela tiden saker ur mitt rum – för de är inte mina. Så fort hon försvinner utom synhåll snor jag tillbaka saker. En hel del saker lyckas jag inte få tillbaka. Hon snor de gråa finbyxorna jag köpt för min lön. Hon snor den gröna Champion-tröjan jag fått av min fd pojkvän. Hon slänger en kasse med LP-skivor jag fått av pappa. Små saker som just då kändes jätteviktiga. Jag snor alla handdukar min mormor sytt M på. Snor mina gardiner trots att de inte var speciellt snygga. Bara för att jag ville vinna och ta något så synligt mitt under näsan på henne. Snor trasmattan jag fått av mormor. Eva snor kylskåpsmagneten med Lejonet på. Hon snor en ful väska jag fått av en bokklubb som är full av mina gosedjur från när jag var barn (dvs efter sex års ålder). Pappa vägrar när hon säger att jag inte får ta stereon med tanke på att han köpt den åt mig och jag ställer mig bakom honom och flinar. När han lämnar rummet kallar hon mig hora – dock lite för snabbt för pappa hörde. De bråkar i köket och hon förklarar sig med att hon sagt horunge och pappa skrattar åt henne och hennes idiotiska bortförklaringar frågar fattar du inte vad du säger?

Jag hinner ta alla saker från skrivbordet och vräka ned i en kartong som jag snabbt stänger för att hon inte ska se.

Jag och pappa fyller hans buss med mina och syrrans saker och åker hem till honom. Det har tagit mycket längre än den timme Eva sa att jag hade på mig.

Inte en enda gång under kvällen gråter jag trots att hela min värld vänts upp och ned huller om buller.

Även om jag anstränger mig nu kan jag inte minnas vad som lämnades kvar. Minns inte hur tomt mitt rum var då jag lämnade lägenheten.

Soc kontaktar mig väldigt tidigt på morgonen ett par veckor senare då jag sover på golvet hos en kompis pappas arbetsrum. En soc-tant (som eg inte var tant alls, hon var väl max 27) som lustigt nog också hette Eva säger ”Stämmer det att du inte har någonstans att bo?” och när jag tvekande svarar att jo, så är det nog bestämmer hon träff med mig på Gullmarsplans t-banestation ett par timmar senare trots att jag försöker protestera för jag är jättesjuk. Hon ber mig ta med alla mina saker och jag kommer dit med en liten ryggsäck och en MQ-påse kläder. Hon frågar var resten är och jag tittar oförstående på henne. Hon slutar fråga. Två veckor senare snor en av de andra tjejerna på jourhemmet alla mina kläder. När jag skäller på soc eftersom de VET vem som tagit dem och att jag inte vill ha några pengar jag vill ha MINA kläder så tittar de oförstående på mig. Jag resignerar.

Jag får reda på att vi blev vräkta från vår lägenhet, det var förmodligen därför hon sa att vi bara hade en timme på oss. Soc-Eva förklarar att alltid då barn är inblandade i en vräkning tar soc kontakt med personen i fråga vilket i detta fall var Eva; min sk mamma. Soc-Eva förklarade att de hade haft svårt att få tag i henne och jag inser att någon av de gångerna folk ringt på dörren var det inte kronofogden för en gångs skull, det måste ha varit soc. Och trots att jag gav både adress och telefonnr till hennes kille där hon bodde hade de inte lyssnat på mig. För vad vet jag, jag var ju bara ett barn. När de äntligen fått tag på henne Eva hade förklarat för dem att hon inte behövde någon hjälp, att vi redan hade någonstans att bo. Ingen uppföljning gjordes.

Soc-Eva förklarade också att allt som lämnats kvar magasineras då barn är inblandade och jag hoppades så innerligt att jag kunde få någonting tillbaka och bad henne kolla var de finns magasinerade. Hon återkom och förklarade att det var underligt, men inga uppgifter fanns om vad som hänt med sakerna.

Jag bad henne kolla upp lägenheten i Fridhemsplan och hon bekräftar att vi blivit vräkta då med. Hon finner det underligt då Eva haft lön och pengar vid båda tillfällena. Då vi blev vräkta från första lägenheten där i förorten hade hon ordnat den nya lägenheten. Eller hade soc? Jag minns inte. Vet inte om jag frågade. Det var så mycket som kändes att det inte spelade någon roll då men nu leker jag med tanken att begära utdrag ur mitt register.

Men är det bara jag som ser ett mönster ang min kära mor och lägenheterna? Jag är förvånad att inget gjordes trots att barn var inblandade. Spec min bror som är tre år yngre än jag! Hur kan soc INTE reagera om de gång på gång ringer på dörren och det är bara en liten femton-sexton årig tjej hemma med sin tre år yngre bror VARENDA gång? Det är väl deras jobb att se sånt? Läser i DN att kommuner som vräker barnfamiljer ska hamna på en ”skamlista”. Jaha. Varför inte direkt införa rejäla straff istället för att försöka skrämma folk med statistik?

Jag skulle gärna sett någon av de fem olika soc-tanter jag hade kontakt med (trots att man som minderårig endast ska ha EN kontakt för att kunna känna sig trygg och slippa behöva dra sin historia gång på gång på gång. En av soc-tanterna bad om ursäkt för det. Minns inte vilken.) skulle gå i mina skor bara för en vecka. Det skulle nog fått dem att se om rätt ordentligt.

Packade inte upp kartongerna som står mestadels hemma hos pappa på väldigt länge. Orkade inte helt enkelt. När jag fick min första lägenhet 3-4 år senare packade jag upp kartongerna. Bland annat låg gamla metro-tidningar överst i en kartong. Hade ju minst sagt bråttom då jag packade.

Då – när jag äntligen hade ett hem som ingen kunde ta ifrån mig (för jo, tvingades lämna jourhemmet då ”såna var reglerna” och från det permanenta boendet kickades jag då jag var 18 för ”vi har minsann inget ansvar för dig då du är myndig” med tre veckors notice etc etc) så började hamstringen. Jag ville samla alla mina saker som blivit utspridda över hela stan (bokstavligen… hade saker i Skarpnäck, Tyresö, Mälarhöjden, Mariatorget, Hässelby… säkert fler jag inte minns nu). Ville hamstra och bo och bo och bo. Hade svårt att göra mig av med saker. Under hela mitt liv kändes det som att jag hela tiden förlorade allt så något måste jag hålla fast vid. Något måste jag få kontrollera.

Ville återskapa någon sorts trygghet genom att omge mig med saker jag kände igen. I brist på boende hade sakerna blivit hemma för mig. Det var nog också därför jag aldrig riktigt packade upp på något av ställena jag bodde på under dessa år. Ville inte rota mig.

I min lägenhet var det lite samma sak. Packade inte upp vissa saker ”för att göra det enklare när jag måste flytta!” trots att ingen kunde tvinga mig att flytta igen. Sakta men säkert började jag packa upp. Alla dessa saker som egentligen är just det. Bara saker.

Något av de åren där lyckades jag få tillbaka ngt av Eva. En enda sak. Den fula väskan från bokklubben med mina gosedjur i. Mitt ex skrattade åt mig och sa att det var synd att jag inte fått något mer värdefullt tillbaka, men för mig var de en skatt. Bevis för att jag inte förlorat allt. Nu vet jag inte om jag saknar ngt av det hon behöll utöver en sak. En bok jag skrev under hela lågstadiet. Den var röd. Boken om mig. Den vill jag ha tillbaka. Och fina teservisen jag fått av mormor. Och från första flytten vill jag ha nallen som jag inte ens minns om den hade något namn. Nallen som var så välanvänd att pälsen var borta och tyget var som finmaskigt nät. Resten är bara saker.

Det är intressant dock hur olika man kan se på saker. Jag hade väldigt svårt att göra mig av med saker. Ville inte förlora dem. En av mina vänner är väldigt osentimental och slänger det mesta. I hemlighet har jag utarbetat en teori som säger att om man har en trygg uppväxt fäster man sig inte lika hårt vid saker. Om man alltid fått göra sig av med saker i sin egen takt när man själv kände att man är klar med den har man inte det ohälsosamma sparandet i sinnet.

Vet inte när jag ändrade mig men jag gick från hamstringen till att känna mig kvävd. Sparade på saker som minnen trots att minnena var saker jag hellre skulle låta bli att tänka på. Så jag började sakta rensa. Försökte att inte stressa och gjorde mig av med saker jag kände mig ”klar” med. Vet inte hur det funkar mentalt men vissa saker jag inte använt på år känner jag mig inte redo att slänga än. Så jag lägger de överst i högen för jag vet att om några månader är det ok. Idiotiskt, jag vet.

Jag inbillade mig att sakerna hade ett egenvärde för mig. Vilket i nio fall av tio inte stämde. Som i detta ang stuff: ”Most of the stuff I accumulated was worthless, because I didn’t need it.”

Både Maria & Lena brukar skoja med mig och säga att jag GILLAR att rensa och är helt beroende. Jag tar det alltid som lite av en förolämpning som att det skulle vara mitt största nöje i livet trots att det inte alls är det de menar. Men jo, jag gillar det faktiskt. Heh.

Målet är ju fortfarande att bara äga fina kläder som jag känner mig fin i (tror många tjejer med mig har problemet med för mycket kläder men inget att ha på sig), mina dagböcker och fjortisdikter, mina fotoalbum, min musik samt böcker jag älskar. Stort projekt att göra sig av med böcker då jag har ganska många, men varför spara om man inte ÄLSKAR dem?

Jag har fortfarande ganska mycket ”stuff” enligt mina mått mätt fast väldigt väldigt lite om man jämför med the average joe. Niklo sa en gång när han var hemma hos mig i Sverige för att kolla på film: ”Wow. Såhär vill jag bo. Du har så mycket… space!” Och det är så det är. Ju mer jag gör mig av med desto bättre kan jag andas. Alla saker har fått så stor (onödig) emotionell betydelse att jag liksom måste genomleva alla minnen igen för att bli klar.

Innan jag åkte hem till Sverige över jul läste jag en blog med Mission 100 i. Sagt och gjort. Mitt mål var att kolla i mina kartonger och göra mig av med hundra saker. Det låter som galet mycket men när man börjar inser man hur många tusentals saker man faktiskt har. Hundra är ganska lite i sammanhanget! Började skriva en lista för att se hur mycket saker det blev, men glömde den självklart hos papi. Sista helgen innan jag åkte tillbaka till Dublin skrev jag lista i mobilen. läser nu: vit vas, vinställ (basic ugly), 2 sportflaskor, fönsterhjärta Farrid gjort åt mig (torkat), svart skärp, rosa ljusstake fr Sam, grå bag (den jag hade på skidresan gymnasiet), blå stickad tröja (min gamla favvo som sitter dåligt nu), 3 pasta-burkar jag fått fr Jacob, 3 vinglas (de andra har krossats och jag har ju två hela set), 39 torkade rosor (ew, varför sparade jag från början??),  Coelho bok jag gav till M (didn’t love), 4 isadora ögonskuggor (gamla ofresh), ansiktsmask, 2 pärmar, och en miljard oviktiga papper  (dvs två pärmar fulla). Skräp skräp skräp. Varenda gång jag gör mig av med något frågar jag mig varför i helvete jag sparat det från början. Så onödigt.

Jag önskar att jag inte var så sentimental med saker. Önskar jag kunde leva likt en buddhist munk som bara äger 8 saker! Haha. Nej, ok, mer materialistisk än så är jag. Finns det ett svenskt ord för clutter (tiggerrr, du brukar veta?)? Jag hatar iaf clutter.

Leker med tanken att resa runt i världen med allt jag äger i en resväska. Now, that is NEVER EVER gonna happen, men jag tänker verkligen mycket på hur mycket sakerna äger mig jämfört med hur jag äger sakerna.

Tänker på hur det blir när jag flyttar tillbaka till Sverige och hur stor lägenhet jag kommer behöva. Jag säger till syrran typ 35 kvm är perfekt för mig (min är 36kvm men lite underligt planerad) och hon fnyser tycker det är för lite. Men nej, så länge det finns sovrum ett litet kök och vardagsrum badrum… varför skulle jag behöva så mkt större? Dansa omkring i? Ibland längtar jag efter att bo och bo och bo igen… men mest längtar jag bort.

Klockan är två och jag har inte lyckats ta mig ur sängen än.

Det är inget fel på mig.

.

Kanske inte så mycket rätt heller.

I onsdags på väg hem då jag med hög musik i öronen gick hem från jobbet med blicken fäst vid mönstrena gatulyktorna skapade på de regnvåta trottoarerna tar ngn tag i mig och jag blir helt livrädd och gjorde någon sorts läte som jag tror var ett skrämt skrik utan tillräcklig decibel. Mkt retarderat. Såg inte ens att någon kom!

Det var cp:t. Eh. Med tanke på att det är länge sen kanske han inte borde benämnas cp:t längre. Jag har ju ett nytt cp aka jerkface. Ok, vi kallar honom C. Ni minns väl alla honom?

Anyways. Han pratade i mobilen och jag var mitt vanliga asociala jag och han bad om en kram och innan jag hann tänka efter fick han det. Och… well… det känns liksom ingenting. Bara bygones. Minns när allt angående honom gjorde så jävla ont och nu bara tittade jag på honom och tänkte… Is this it? HIM? What was all the fuss about? Fortsatte hemåt och tänkte för mig själv att snart dimper det ner ett facebook-mail (han mailade faktiskt under julen med) eftersom han är blockad på msn och jag tvingade honom att radera mitt nummer när vi slutade träffas så det är ju det enda sättet han kan kontakta mig på.

Det tog en dag längre än jag väntat mig – dvs två dagar.

”Yo Maria twas cool to bump into you the other day –> funny to see you’re still your usual self walking along music playing head in the clouds HiHi…. xxxx(random babbling not interresting)xxxx
Anyways, I actually lost my numbers when i lost my phone the other day…please send yours again!
Cheers big ears!”

Svarade imorse vid halv fem tiden…

”Hm… As far as I know you deleted my number – which means it wasnt on your phone when you lost it? Right? I dont really think your gf would appreciate you calling me, but if you want the nr its on my facebook profile for everybody on my friendlist to see.”

Fick lite dåligt samvete över att jag varit för dryg eftersom han är dum och naiv som en hundvalp, men samtidigt… hur trevlig ska man egentligen vara mot en kille som inte tycker att vi ska träffa andra så jag ditchar den andra killen jag träffar men dagen efter det kysser cpt sitt ex. Så det var tydligen bara inte ok för mig att träffa andra. Sen ljuger han om det och berättar inte förrän jag tjatar sönder honom – och sedan säger att det var MITT fel. Puh-lease! Efter det är det tydligen JAG som är manipulativ och bitchig (ok, bitchig kan jag nog stå för – men det var ju inte direkt oprovocerat!) och tjat om hur hans franska ex inte betyder någonting och att det inte har något att göra med vad han känner för mig… Flera månader senare visar det sig att de har träffats sedan de kysstes då han och jag träffades. De är tillsammans commited relationship. Fransyskan skulle säkert bli JÄTTEGLAD över att höra allt skit han mailat mig. Men det är inte min grej. Är inte tillräckligt bitter för att göra ngt sånt. Hehe. Alltså… varför i helvete tror han att han ska ringa mig? Jag är inte intresserad och han har flickvän så why even bother? Han och jag var aldrig vänner, it was all about the head. Vem skulle inte älska en kille som är en total giver? ;)

Once again. B Y G O N E S.

I’m glad it doesnt make me feel anything.

Not that a lot does at the moment. In this state of apathy that according to D has lasted for a few weeks now. When I over msn apologized for being so rude yesterday I also told him how I cancelled my plans with my other friend… He types back: ”Ah, Maria.” and I almost feel like crying since he’s so… NICE.

Men han är verkligen snäll som i en bra vän. Inte ens kompis, en vän. Vuxet liksom. Hur ngn kille som inte kännt mig för alltid and ever (som  mina bästa killkompisar) kan dela säng med mig en hel natt utan att ens FÖRSÖKA ta på the girls is beyond me.

Eeeehm… Är kanske lite trött när jag blandar Eng och svenska såhär. Orkar inte ändra nu.

Conor smsar sporadiskt fortfarande men jag är så jävla dålig på att dissa en kille utan att vara direkt otrevlig så jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Försökte dra upp det lite fint när vi pratade i tele förra veckan genom att nämna att jag aldrig svarade på hans ursäktsmail över att han lämnat allt så awkward (dvs försökte kyssa mig trots att jag verkligen visade no no NO genom att typ backa fem meter men han fattade uppenbarligen inte) och ville dra en klyscha om att jag inte pallar med killar just nu (för det är ju delvis sant… pallar inte med icke liggbara killar. Han ser lite ut som en hamster. Snygg för att vara Irländare, men… eh… det betyder ju inte vidare mkt.) men han bara avbröt hela tiden och bytte samtalsämne så förhoppningsvis fattade han ändå. Men… jag tvivlar.

Känns som att det kommer sluta som med Seamus typ han håller fast mig i armarna och leker 20 frågor kommer jag ngnsin få kyssa dig, nej, varför inte, men nej bara, men varför, men jag vet inte det är bara så det är, men jag gillar ju dig, jag gillar dig med men inte SÅ, men varför inte…. Som att försöka förklara något för en tvååring ungefär. Och sen kan man aldrig umgås för allt är så awkward hela tiden för han går där och har sin Swedish blonde-fantasi som han skryter om inför polarna (han har erkänt det på fyllan) och bara….nej. Pallar inte.

Jerkface ringde inga arga fyllesamtal i fredags trots asshole-sms:et. Lite förvånad. Dock känns det nästan lite tryggt med hans elakheter. Man blir ju nästan orolig när han inte hör av sig. Har hans personligheter tagit död på varann liksom? Hela situationen är som gratis träning i att slå bort saker som borde träffa hårt. Har lärt mig mycket av det. Fan så positiv jag är då. Hah. ”Mitt psychoex hat-stalkar mig litegrann och är väldigt ond etc men det är så himla braaa för jag kan liksom öva mig mentaaaaalt och blaaaaaah” *kräks*

Msnade med Darcy förra veckan. Han och Daph har det bra i Frankrike. Fattar inte hur jag ngnsin kunde date:a honom. Vi är SÅ RÄTT som vänner men SÅ FELFELFEL som anything else. Once again… he’s a giver. But still?? Nu är det typ… EW att tänka på det. Eeeeewwwwwwww.

Fortf ingenting från Dean. Smygspanar på hans sida nästan varenda dag och det har inte varit ngn aktivitet sen han och jag blev vänner så det lutar åt att han inte varit online. Damnit. Vill veta om det är han! Vill börja skicka snuskiga sms vill ha ngn att fantisera porr om vill ha ngn att ligga med när jag kommer till Sverige! (om jag ändå inte kan hitta ngn här så är det ju en bra plan B)

Jo, James har ju börjat maila på fb också. Han jag strulade med då jag bodde i Frankrike (drygt två år sedan fast i April tror jag) trots att han hade flickvän (well, han sa till mig att de var non-exclusive) och sedan skyllde allt på mig att jag JAGAT honom och han inte kunde komma undan blah blah blah så hans chica skulle spöa mig osv alltså… drama. Han tjafsade t o m med min bästa kompis om det som skrattade åt honom och sa att det skulle jag a l d r i g göra. Så nu när James singel igen och då börjar han poke:a mig som en galning tills jag mailar ”Whats with all the poking” och han ville ses när jag var i London men jag var för busy sen skulle han ev hit över jul men jag drog ju hem till Svea rike och sen orkade jag inte maila mer så han började skriva på min wall. Det roar mig lite. Hehe. Alltså… han var ju skitsnygg i en liten fransk alpby där utbudet är minst sagt begränsat. Nu när jag kollar bilder?  Pft. På vissa bilder är han hångelbar och jag minns hans snea bröstkorg… på andra ser han bara … brittisk ut. Vilket han är, så det kanske inte är så underligt. Haha.

Inget svar från skon. Depp. Dock stod det om honom i tidningen nu i veckan att han varit duktig blah blah orkade inte läsa sportsektionen så han är väl upptagen med sin jefla sport. Antar att man tränar rätt mkt när man är pro. Men vafan… man ska göra sig tid att maila sextörstande flickor i Dublin. Eller, bara mig. Inga andra flickor ska tafsa på de där armarna! Ska jag behöva åka till NYC för att få lite action? (fast för honom skulle jag fan… Totally worth it med den där rådjursblicken och kroppen jag iofs bara sett armarna av hittills men Oh My Gawd.)

Jo, jag träffade ju en kille på nyår också. Han kom fram och typ attackerade mig ”Du var INTE här på middagen, hej!” vilket var sött. Han var söt. Fast inte svensk. Han bor just nu i Holland där han pluggar law och finance ngt alldeles för komplicerat för att jag skulle hänga med och har fina ögon med glitter i. Vi pratade en stund men när jag sprang på toa försvann han. Sen när han skulle gå (för att cama med sin familj hemma… awww) sa han hejdå till alla utom mig och jag följde varenda steg med blicken utan att det märktes, men sen satte han sig vid mig och tog min mail. Vi har msnat väldigt lite och på fb har han värsta affrot! Han hade mössa på nyår så det såg jag inte. Haha. Anyways. Jag vill inte åka till Holland ensam för att träffa honom så jag vet inte riktigt hur detta ska röra på sig. Vi camade i torsdags då jag var rätt full och han är söt har väldigt charmigt leende… Han är lammis. Typ tre år yngre. Pratar för mkt – dvs nästan lika mkt som jag pratar.

Varför bor inga potentiella ligg i Dublin för? Nu har jag NYC, Utrecht och Dean som ev är i Australien (???).

Sandra kommenterade för övrigt Dean med ”Borde inte du typ… veta att han är från Australien. Jag menar, det går ju inte direkt att missa när de pratar.” Ehm. Jo, det borde jag nog. Med tanke på att jag brukade ligga med den här killen i över ett halvår är det nog en fasligt massa jag borde veta om honom. Dock var han min specielle. Han jag passade så perfekt med sådär ordlöst hela tiden.

Jag var så stolt inför mina kompisar för jag hade minsann dragit hem en kille första kvällen!! De tyckte att det inte räknades då vi faktiskt drack te och däckade (!!!klyscha!!!) och inte hånglade förrän nästa morgon och fortsatte med det i sju-åtta veckor innan det blev ligga. Men det räknas fan ändå. Jag kommer fortf vara stolt över att jag drog hem ngn första kvällen. No matter vad som hände eller inte hände.

Kul när vi skulle säga hej då den morgonen och jag attackerade honom bokstavligen. Han skulle gå och jag puttade ned honom på sängen och klättrade upp på honom. Sen ngn halvtimme senare står han vid dörren skriver upp sitt nummer på en bussremsa utan att jag bett honom och jag säger att jag aldrig dragit hem ngn sådär förut så jag vet inte riktigt vad etiketten är och han utbrister: ”- What? But you’re Swedish??” Hahahahahaha. 

Det enda jag vet är på vilken bar han jobbade (var dock aldrig där), att han hette Dean och har underbart söta fräknar över hela ryggen. Vi matchar varann sjukt bra i sängen. Han smakade alltid av cigaretter och sprit fast på ett bra sätt (nej jag kan inte förklara hur det kan vara gott).

Han hade en förmåga att se på mig exakt vad jag ville ha som den där gången då jag hade galen ångest och inte orkade prata och han bara håller om mig pussar snällt på mig kramar mjukt trots att vi aldrig betett oss så tidigare. Eller hur han när jag var sur grinig efter jobbet på nattklubben klockan är halv fem trots att jag slutar tre och han väntat trappen i 40 minuter men jag känner jag måste duscha innan jag kan låta honom ta på mig och han stoppar mig i dörren till badrummet och böjer sig fram utan att röra mig för att ge mig en kyss och alla spänningar fr jobbet bara släpper och jag måste duscha snabbt snabbt för jag längtar ut till honom trots att han inte ska gå ngnstans det är inte bråttom. Den där gången han kom över allt var bra men jag orkade inte riktigt med sällskap och vi somnar han väcker mig frågar om det är ok att han går. Att han stannar om jag vill men om det är ok så går han hem. Eller den gången när jag bara behöver en varm kropp brevid min (ok efter snusket dårå) och han somnar på tre sekunder vänd bort från mig… sen vaknar han till och utan att byta ställning drar mig närmre sig och stoppar ned handen innanför mina byxor (fryser alltid och han brukade sno täcket) vilar handen på mitt lår.

Så sweet. Nu när jag läser hans namn på fb har jag ett svagt minne av att jag jättefull sjöng sången med samma namn för honom någon gång. Han uppskattade det inte. Strangely enough.

Jag minns hur jag en gång tänkte att jag inte skulle vara sunkig aspackad eller grinig efter jobbet för jag var hemma en torsdagsnatt och han var ute. Jag drar på mig assöta halvporriga ljusblå genomskinliga trosor och kammar håret för en gångs skull. Tar bort eyelinern och mascaran som ligger mer under än över ögonen. Han var sen och jag börjar frysa. När han äntligen dyker upp (han åkte till Liljeholmen istället för Lilla Essingen hahaha) öppnar jag dörren i ljusblå asfina trosor, världens största duntofflor, ljusblå hoodie (jag matchade iaf) och svart fleecefilt över. :) Han skrattade åt mina tofflor slängde av dem… för att senare … efteråt sno dem att sova i. Sjukt skönt. Jag somnade med näsan mellan hans skulderblad. Mitt bland fräknarna.´

Eh… poängen var iaf att jag VILLE hålla det på den nivån. Jag ville ha det ordlösa och spännande. Tryggheten i att inte veta. För jo, jag litade på honom. Kände mig trygg. Blev lite arg över att han alltid verkade kunna läsa av mig så bra, men njöt lite i hemlighet av det med.

När vi träffats i ungefär fem-sex veckor (alltid nattetid… ngn gång väldigt tidigt på morgonen då han supit med sin bror och sen sagt hejdå på arlanda till honom) ligger vi i sängen på morgonen och pratar. Han säger något om något som får mig att fråga hur gammal han är.

- 37.

Eh… You’re old!

- No I’m not! How old are YOU?

Eh… Yes you ARE. how old did you think I was?

- I dunno… 26-27?

I thought YOU were 27! Im 24 (tror jag att jag var då).

 .

Haha, det är ju helt underbart!

Fan, klockan är halv två och det är jobb tidigt imorn. Måste lära mig sova och inte svamla porr och pojkar halva natten.

We have got to stop meeting this way.

I’d much rather sleep with you.

Love,

me

Jo, det var ju jättesmart att somna vid halv sju och sova till halv elva.

Verkligen.

Dagen har varit apatisk. Orkar inte umgås med ngn och var väldigt otrevlig mot D och bangade på att träffa Seamus i sista sekunden för jag pallar helt enkelt inte folk. Eller något.

Hade min första laser treatment idag och hon sa att jag förmodligen inte kommer behöva raka mig alls tills nästa behandling som är bokad om fem veckor. Wow! Jag HOPPAS verkligen det blir så. Guld. Det gjorde mkt ondare än patch testet, men det går på tre minuter så det går att härda ut. Just nu är min vänstra armhåla lite öm typ som att jag har bränt mig lite när jag solat, men det är inte alls farligt mkt.

Funderar på att vara helt anti ikväll med. Orkar inte något alls. En sån där skitdag då det känns som att jag aldrig mer kommer orka göra något ever again. Jag vet logiskt att det inte är så, men det känns som att jag är i den här jävla svackan och fine, det är ju skönt att jag inte har ångest ÅNGEST men liksom… hur länge ska man ligga i den här svackan och vara apatisk? Det känns som att den pågått för länge. Jag orkar ingenting och jag orkar verkligen inte vara såhär apatisk.

Försöker göra ngt åt alla projekt jag har i huvudet men orken sätter stopp. Så jag har gått igenom en hög saker jag sparat i favoriter och raderat en massa skräp så nu är min favorit-lista lite mer lättläst. Fortf massa saker kvar men… well, orkade inte.

Är det ngn som vet var fröken Insolens håller hus efter att hon slutade skriva på blogspot?

Detta med Damien måste nog avslutas snarast.

Vår grej har nu blivit att hänga hela kvällen för att sedan -från min sida väldigt motvilligt då jag tycker detta är patetiskt som att vi varit gifta hundra år- en godnattPUSS. Inte ens en kyss! Eh… Ingen mening med detta helt enkelt, vi kan hellre bara vänner så jag slipper bli irriterad över bristen på allt och det överväldiga närvaron av INGET.

Ikväll var det mys när han kallade mig gorgeous och låg och höll om mig när vi kollade film.

När han sen började prata blev jag irriterad.

Han irriterar mig.

Säkert tecken på att det är dags att avsluta.

Han är alldeles för snäll för mig. Och med det menar jag lite att jag är för elak för honom.

Exempel på hur hemsk jag är. När han var tolv dog hans bästa vän i en olycka. Vännens mamma gick bort i cancer förra veckan vilket han tog väldigt hårt trots att han inte direkt hållit kontakt med familjen.

Han ältar. Och det är ok. Mer än ok faktiskt. Jag lyssnar och mmm:ar och är förstående och allt det där. Men han beter sig som att han varit med om det värsta ever EVER och visst, det är apa och allt men det betyder inte att jag inte fattar hur det känns. Han går på om hur vännens död tog så hårt just pga var i livet han befann sig. Precis när han skulle börja högstadiet och byta skola och vänner etc. Mmmm.

Sen när jag säger ngt säger han typ att jag inte förstår. Vi diskuterar problem och jag säger att jag inte har vidare mkt problem längre vilket jag faktiskt är väldigt glad över. Han skrattar och säger att jag bara tror att jag brukade ha problem förut.

Jag kan inte låta bli.

Ler mot honom och säger att vara hemlös när man är sexton faktiskt räknas som ett problem.

Yup.

Drygt, jag vet.

(som att slänga ut ett trumfkort i ett spel han inte visste han deltog i)

Han ställer frågor och jag berättar en väldigt censurerad version typ jag flyttade runt hos kompisar tills soc blev inblandad sen jourhem sen placering.

Ingenting om hur detta hände samtidigt som Nico dog. Eller hur jag sov i trappuppgången den där morgonen. Eller hur när jag var arton blev utslängd från placeringen med för ”när du är myndig har vi inget ansvar för dig längre”. Inget om alla falska vänner inget om hur min s.k. mamma betedde sig. Inget sånt. Det behövs inte.

Han fattar dock inte.

Han drar klyschor om att han inte gråtit ordentligt sen hans vän dog.

Och jag blir bara less. Jaha, men DEAL with it då?

Jag slåss iaf med mina demoner, låter dem inte bara sitta där och glo.

.

Jag vet att det är hemskt. Smärta kan man inte jämföra. Och jag är fullt medveten om att det han gått igenom måste varit så otroligt jobbigt och jag minns hur världen plötsligt är upp och ner bak och fram ut och in när den första personen man känner dör i ung ålder. Jag minns förvirringen och alla motstridiga känslor och alla andra problem som kommer med det. Ändå kan inte den där lilla rösten sluta påpeka att han hade familj, vänner, ett hem allt det där normala som de flesta människorna har. Och han har mage att säga att jag TROR att jag hade problem back then?

Bitter, who me? Aldrig. Heh.

”Att vakna mitt i natten då tiden står still.”