stuck
Hittade en bild jag tog medan jag väntade på att mina tjejkompisar skulle komma och hjälpa mig flytta alla mina saker från pappa till “min” lägenhet.
Jag vet ju rent logiskt att jag har FÄRRE saker än på bilden… men det känns ändå som att jag har tre gånger så mycket. Allt känns helt omöjligt för tillfället. Helt jävla jätteomöjligt. Har konstant ont i huvudet biter ihop käkarna drar upp axlarna till öronen. Yikes.
Gick igenom den enda låda jag ställt in i garderoben utan att gå igenom då jag var “säker” på att den bara innehöll tyger och sånt. Öppnade den idag och det var rätt mycket (fula) kläder. Ska tvätta skiten och sen ryker de. Vilket är skitbra för nu kanske mer av mina pysselgrejer faktiskt får plats i lådan istället för i massa lösa plastpåsar överallt.
Startade en ny kasse till välgörenhet och la ned en dockskåpskista (!?), en ölöppnare, en vinöppnare, de svarta hemmasydda jeansen som inte längre passar min stil och lite annat krafs. Och det känns som det inte spelar någon roll alls för det är fortfarande så mycket kvar.
Här är min nya bokväska förresten. Jag tycker den är skitsnygg för att vara ful plastväskeförvaring!
Funderar till och med på att köpa en till för jag kommer ju inte lyckas tömma denna innan jag kommer vara tvungen att flytta och den är ju perfa att flytta mina tavlor i. Nästan alla skulle få plats. 19 kr är det ju värt. :) Sjukt värt att slippa stapla om böcker varannan dag när katterna raceat omkring i lägenheten.
Vill bara fly. Orkar inte mer. Och ja, hobbypsykologer fattar ju direkt att det egentligen inte handlar om sakerna utan mer… livet i allmänhet för tillfället. Jag vet, jag vet. Men det känns ju mer konstruktivt att rensa skit än att gå ut och supa till mig minnesluckor för att slippa tänka.
Önskar jag kunde bli arg på min situation men känslan att jag förtjänar allt jobbigt som händer mig sitter så djupt rotad att jag bara blir uppgiven. Jahapp, what’s next typ?
Får inget som helst stöd från mitt bemanningsföretag utan hon har HITTAT PÅ grejer och totalt vridit om mina ord och så låter hon mig veta att min chef på företaget ska kalla mig på möte imorn och jag frågar rakt ut om jag kommer bli kickad och hon undviker att svara. Jag är ju inte dum i huvudet. Jag vet inte hur det funkar i Sverige men utomlands är ju ens agency på MIN sida. Givetvis är de en bro mellan mig och kunden men de är ändå officiellt min chef och beter sig därefter. Mitt bemmaningsföretag här… Hon är ju helt dum i huvudet. Man kan ju tycka att hon för sitt företags skull borde coacha mig och ge mig så pass mycket information att detta går bra men hon undviker att svara och säger samma saker om och om igen och jag orkar inte ens skriva ned det för det är så jävla puckat. Att jag ska behöva hota med facket för att hon ska fatta att JAG har blivit utsatt på arbetsplatsen är inte riktigt okej. Speciellt när jag vid två tillfällen tidigare tagit upp detta med henne och försökt få henne att prata med kunden.
Nu vill jag inte. Vill inte gå till jobbet imorn. Vill typ aldrig gå till jobbet iofs. Trivs inte där. Men har aldrig aldrig aldrig fått sparken tidigare. Har inte ens fått kritik på jobbet tidigare! Jag är duktig på det jag gör. Oerhört duktig. Alla mina kunder har ÄLSKAT mig. Detta känns bara… helt fel. Och nej, jag är inte vidare bra på att ta kritik som jag inte känner är befogad. Och jag vill vara professionell men jag vet att jag kommer lacka och då börjar jag gråta och I fucking hate it men det går inte att stänga av. Hade det bara varit detta hade jag kanske orkat men just nu gör jag verkligen inte det. Det är för mycket på en gång nu. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte behöva försvara mig när jag faktiskt inte gjort något fel. Och vad är det för jävla idiotchef som inte ens pratar med en när han märker att saker är fel utan bara i stort sett kickar en direkt. Får det verkligen gå till så? Och jag vet att jag skulle kunna hota med facket (som jag inte ens är medlem i) och säkert kunna behålla jobbet. Men nu vill jag inte ens. De vill inte ha mig där så what’s the point? Samtidigt som jag behöver lönen och anställningen för att kunna leva och kunna flytta. WTF. Jag orkar verkligen inte. Hjärnan bara snurrar och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Ska till specialisten imorn igen också och mitt öga är fortfarande inte bra och jag vet att de kommer säga att de inte kan göra något mer och jag orkar inte med det heller.
Något måste börja gå rätt snart. Något måste verkligen vända snart för jag orkar inte mer. Det går inte.
