Alla dessa listor

Att göra.

To do.

Jag tror att jag innerst inne tror att om jag gör alla de där sakerna och knyter ihop alla lösa trådar svarar på alla mail raderar allt som inte betyder något och rensar bort allt onödigt och liksom… blir KLAR. Att då. Då har jag ingen ångest. Inga sömnproblem. Som att alla problem magiskt kommer försvinna om jag bara DO ALL THE THINGS fastän jag vet att det inte är så.

Ändå försöker jag.

Det är lite konstigt ändå. Att man vet att det är fel men man fortsätter ändå som att det kanske på något sätt ska förändras och plötsligt bli sant.

Eller vad spelar det för roll? Till och med när man gör rätt blir det fel. Alla i min familj jag hjälpt har skjutit bort mig. Det är … jag vet inte. Det är.

Det är typ mer saker än någonsin som går åt helvete men jag mår konstigt nog bättre än jag gjort tidigare. Börjar känna mig stabil. Brottas inte med ångest. Är ledsen ibland – men har inte ångest. Det är fint. Sjukt att man börjar må bra när nästan allt går åt skogen. Men jag trivs på jobbet. Och ingen kan tvinga mig att flytta. Det är definitivt en trygghet jag faktiskt hade glömt hur den kändes.

På något sätt tror jag att jag i många fall letat efter något som liksom skulle validera känslorna inuti mig. Att faktiskt bli hemlös vid sjutton års ålder efter att ha flyttat runt åtta (nio? tio? Vet inte ens) gånger under de sjutton åren och vid två tillfällen fått alla mina tillhörigheter slängda (!) har gjort att jag ständigt varit på väg. Byta land byta lägenhet flytta igen. Aldrig packa upp.

Jag är konstig med mina saker. Gillar inte när andra rör dem. Får motstå impulsen att skrika SLUTA. Det är på något sätt fint då att jobba på osentimentaliteten. Att inte känna sig så PERSONLIG med alla saker. Att faktiskt deala med en av mina issues. Det känns mysigt att tänka på att någon skulle göra inbrott här … och de kan inte stjäla något från mig. Allt jag äger bär jag inom mig. Eller nä, halsbandet från mormor skulle göra mig ledsen. Klart konsten skulle göra mig ledsen att förlora. Men i slutändan känns det bra att skilja på sak och jag. Även om jag är en konstig sak. Äsch; kan inte ens förklara.

Har inga ord längre. Har tappat orden.

Annonser

Häj

Egentligen är jag svintrött och borde inte sitta och pilla med bloggy men jag fick feeling. Har storstädat bland inläggen och orkar helt enkelt inte kolla på de sista nu för klockan var läggdags för säkert tre timmar sen. Rensade alla foton och länkar och allt möjligt. Fint det. Vill ju börja skriva igen. Saknar det. Och nu är jag inte överarbetad och supertrött hela tiden. Min hjärna fungerar nästan igen.

Saker går sämre än vanligt men konstigt nog mår jag bra ändå. Orkar inte lista allt för det är SJUKT deppigt men ja. Life goes on.

Någonting liksom föll på plats under senaste resan i LA. Den där stabila känslan jag brukar ha på semestern följde med på flygresan över atlanten och liksom bosatte sig. Det känns fint.

Min dator kraschade förra veckan och hade det hänt för ett år sen hade jag väl brutit ihop och gråtit och hade haft megratronångest eftersom jag inte gjort back-up på säkert ett år. Nu blev jag mest irriterad och köpte skruvmejsel-set och skruvade ur hårddisken på den tvärdöda datorn och köpte en cool sladd och sen köpte jag bestämt en ny laptop en kompis rekommenderade utan att ha beslutsångest eller googla sönder mig och så lyckades jag rädda all data. Dagen efter slängde jag gamla datorn i elskroten. Det känns fint att vara någorlunda stabil. Känns som att det var evigheter sen jag mådde stabilt.

Började ordna filerna litegrann och sen började jag rensa mailen ner till en sida och rensa messenger men det var så mycket att jag gav upp och sen spillde det över här. Fint det. Mycket kvar att göra fortfarande men detta var en bra början. Deklarationen bör dyka upp snart och 2017 råkade jag ju ha tre anställningar (! Bara två jobb dock. Gamla, konsult på nya och nya.) och lägenhetsköp som givetvis innebar banklån och ränta. Jag hoppashoppashoppas jag får tillbaka pengar. Gärna en stor hög.

Kan inte ens minnas senast jag var såhär fattig. Haha. Hade ju planerat att betala av det sista från LA-resan på Decemberlönen… Sen slutade ju spisen fungera så det blev gaskille, ny spis samt elektriker. Och sen datorkrasch på det vilket innebar inköp av ny dator. Kreditkortet hade en högre balans än vad jag tjänar innan skatt. LOLZ. Alltså dålig ovana att lita på kreditkortet men praise the lord att jag har ett med hög kreditgräns. Har ju 50 000 kr i kredit och betalar noll i ränta två ggr om året. Oftare än så missbrukar jag inte lilla kortet. Nu när jag fått Januarilönen minns jag att jag var ju sjuk en vecka så sjukavdraget hade ju dålig timing. Whatevs. Har betalat alla räkningar och slängde in 15 000 på kreditkortet så balansen är iaf inte femsiffrig längre. Borde ändå ha lite köpstopp för behöver ingenting så det passar ju bra.

Det känns lite jobbigt att inte ha något väsentligt sparkonto efter att jag köpte lägenheten och att liksom ligga på minus nu i två månader i rad. Men ingen ångest. Det löser sig. Får ju lön varje månad och saker får helt enkelt sluta gå sönder nu så jag slipper lägga ut massa dyra pengar på det.

Kan bli lite stressad när jag tänker att jag vill resa, jag vill platsbygga ett skåp för att gömma mitt fula elskåp, vill bygga hyllor i garderoben, vill täcka fula fylletatueringen från Hollywood (!!) och kontot liksom ekar tomt. Men äsch, det löser sig. Tids nog hinner jag med allt. :)

Det är fint. Att inte må så superdåligt längre. Att känna att fötterna står på marken och liksom inte dinglar löst eller svingas upp långt över huvudet hela tiden. Ovant men nice.

Är ju fortfarande trött och har hälsoproblem men jag försöker ta hand om mig själv. Ska till lab och lämna in tester imorn, har börjat använda ngn specialkräm idag och läkarbesök på torsdag. Jobbet har fancy sjukvårdsförsäkring och det är nice. Inte så nice att de tror att jag har magsår/blöder i magen, men jag har inte ont längre så tänker att allt är fine där. Blodvärdena är ju sämst som vanligt som gör att jag inte har samma energi som jag brukade, men det har jag vant mig vid. Måste börja behandla mig själv som en ”spoonie” med kronisk sjukdom för det är ju faktiskt vad jag har. Eller, tre år nu iaf. Jag sover bättre och tar tupplurar om jag tappar orken. Ibland är det så enkelt som att äta något. Har nog varit döv/blind med flit inför mycket av mina problem men jag är bättre på att lyssna nu. Hetsar inte mig själv med träningen heller – även om jag givetvis vill komma igång igen.

Rensar som vanligt hemma. Känner mig konstigt nog väldigt osentimental. Antar att det är lite bundet till att känna sig emotionellt stabil. Mår man bra behöver man inte så mycket. Hejdar mig från att ge bort allt jag äger för osäker på om jag kanske skulle ångra det. Men lite grejer ryker ändå. Saker jag trodde jag ville spara. Bo på 31,5 kvm har ju sina begränsningar och jag tror det är bra för mig att bo såhär litet ett tag. Skala bort ytterligare ett lager. Ett köksskåp är redan tomt trots att jag har så få. Dock är överskåpen över garderoberna överfulla. Borde verkligen googla fram en bra foto-scanner så jag kan ta mig an det lilla berget. Drömmen skulle ju vara att scanna majoriteten av bilderna och trycka lite fotoböcker. Det skulle vara så kul att ha sina bästa bilder i bok-form; lättillgängliga. Dock tror jag inte det kommer hända any time soon. Har så mycket bilder att sortera och ta bort och allmänt bara få ordning på att det känns som ett evighetsprojekt.

Jag läser böcker igen. Har bara tre stycken kvar i sovrumsfönstret och sju-åtta böcker som är double stacked. Det är fint. Kommer kännas minimalistiskt när de är borta. Har som mål att läsa två böcker i månaden så hittills ligger jag ju efter men tror inte det kommer vara några problem att nå målet. Har en lös tanke på att ta upp morfars bokhylla men jag vet liksom inte var den skulle få plats. Borde gå ner och mäta den. Vill ju inte slänga mina fina vinlådor – men de kanske skulle funka i köket som extrahyllor? Tål att funderas på.

Har äntligen målat köksväggen grå också. Ska freecycla resten av färgen. Det är slut med att spara på saker för Mr Justin Case. Det var riktigt nice när gaskillen skulle hit för han bad mig tömma utrymmet under diskbänken innan han kom. Ja, det var en påse med påsar i, en papperskorg och två färgburkar. Tog typ tre minuter att städa undan. Win på den känslan. Nu har jag ställt dit extra städprodukter också för de stod i vägen för dammsugaren. Bara en extra tvättmedel och en propplösare man inte direkt behöver använda här kvar där nu. Yay för det.

Ska måla blompiedestalen ett lager till. Den kommer bli snygg. Lennart (min palm) ska bo på den. Kanske ska försöka stapla alla ”extra” böcker på lilla hyllan under. Tror det blir snyggt samt att det inte kommer se så fullt ut i bokhyllan/sovrumsfönstret då också. Osäker på var jag tänkt ställa den. Har även börjat fundera på att ge bort min pall och köpa en stege istället. Pallen är ändå inte tillräckligt hög och Rille ”förstörde” den när han stod på den med skor på så den är liksom inte FIN längre. Vi får se hur jag gör. Kanske dumt med tanke på att jag är för kort för de höga köksskåpen.

Har ju sen jag flyttade in här känt att det är för mycket möbler och prylar för den här lilla ytan. Det blev mycket bättre när jag förra månaden sålde klaffbordet och gav bort pallarna. Men skulle behöva ta bort lite till för att känna mig nöjd. Jag vill också ha extra möbler när man har besök för nu börjar det finnas plats för besökare. Haha. Men ja ja. Sånt löser sig alltid.

Har tänt ljus och haft myskvällar sjukt ofta denna vinter så har inte längre ett jättelager av blockljus. Nice det. Trots att jag nu bor i bostadsrätt och inget tillfälligt boende någon kan slänga ut en från så mäter jag fortfarande mina ägodelar mentalt. Inte lika mycket som förut men ändå. Gamla vanor osv. Tänker fortfarande i viktmått och vad jag skulle orka bära själv. Därför känns det bra att ha gett bort ett gäng extratallrikar och läst ett gäng böcker och använt upp alla extra städprodukter och eldat alla blockljus. Så töntigt egentligen att detta tar upp hjärnspace men så är det. Blir fortfarande glad när det blir hål i strumpor för har alldeles för många… Även om de nu faktiskt får plats i mina två små korgar. Kanske inte ens äger för mycket strumpor längre? Stressar dock inte över mat längre och att jag inte borde ha så mycket hemma hela tiden. Frysen är full och lilla skafferiet också. Känner noll stress över det; det är bara mysigt att känna att man har lite val.

Det snöar nästan varje dag så ska försöka läsa några böcker till nu medan det är kallt och mysigt att sitta inne. Eftersom jag ändå inte har några pengar denna månad är det ju perfekt tillfälle. Är ju klar med köksmålningen så har inga direkta stora projekt som behöver min tid.

Leker med tanken på att lista allt jag köper/gör mig av med under 2018. Jag är ju ekonom så det ligger i min natur att vilja ha siffror. Haha. Ligger dock efter redan med att skriva ned det, men borde kunna kolla kreditkortet och lista ut allt. Vill se om mina köpvanor ändrat sig. Hade ju skrivit ned det 2015 men det var så otroligt mycket hela tiden. Tror verkligen det är mindre nu. Ska försöka sluta helt med vanan att gå i affärer bara för att. Jag behöver verkligen inget just nu.

Minimalismen känns nära. Om jag läser ett gäng böcker, fortsätter nöta ut kläder (strumpor, leggings, linnen) och använda upp smink utan att köpa nytt och scannar foton är det liksom inte mycket kvar som är ”saker”. Liksom, resväskor och kastruller och sånt ”måste” man ju ha för att leva. Men det andra är ju bara saker man har. Det känns … spännande? Det går ju långsamt nu men jag känner ingen stress. Dock kul att tänka på hur nära jag är.

Nej, nu MÅSTE jag gå och lägga mig. Ska upp om fem timmar. Ouch.

Puss!

mnmlsm

http://the-toast.net/2015/02/24/get-rid-clutter-live-abundantly/#YeIolejwfpEY2qB2.01

HAHAHAHAHAHAHAHAHHHA

 

It’s important to be very rich but have almost no items in your home. This will confuse vengeful spirits that come looking to destroy your possessions.

Also, if you have too many items in your home, helpful ghosts may be unable to find you, as clutter interferes with their echolocation.

Have you ever owned anything? This is why you cannot forgive any of your former lovers. Things like “having chairs” is preventing you from living your best life, and also you should throw away any item of clothing you’re not currently wearing. If it’s not on your skin, you don’t really love it, do you?

I am going to teach you how to get rid of clutter and live so abundantly that you will disgorge fruits and sheaves of wheat and minimalist mid-century furniture with clean lines every time you open your mouth. Urchins will caper after you in the street in a perfect spiral pattern. Your life will become so abundant, you’ll be like a human gift basket from Harry and David – the one with the spiral tower of chocolate-dipped pears.

  • How many of the spices lining your pantry have you ever actually used? “Most of them?” Get rid of them. Every one. If you’re not using a spice right now, it’s not important. Your lymph nodes should be covered in turmeric 100% of the time, but you don’t even know where the lids to your Tupperware containers are, do you? Look at the moon. That’s all of the spice you need.
  • How many of your spoons produce deep joy and fulfillment in you when you eat groats with them? Two, at most. Give the rest away on the street while dressed in strips of linen and crying hysterically. Hold the remaining two spoons against your belly and laugh as hard as you can. Harder than that. Spoons should make you laugh from your knees.
  • What’s in your kitchen cabinets? Pots and pans and handheld graters and hateful trash that’s preventing you from calling your estranged sister. Throw them all away. Replace them with a single sunflower seed.
  • Your kitchen floor should be a single bone from a roan-red veal calf that was struck by lightning. Anything less is unacceptable clutter. Get rid of it.
  • Possessions are 100% fatal. Turtles don’t keep anything they can’t use, and they helped Charles Darwin discover the Galápagos Islands. Throw away all of your grandmother’s jewelry. Now she can sleep in peace.
  • Only consume apples that really speak to you.
  • Thank every item in your refrigerator deeply – kiss each one of them softly and slowly with your mouth – then prepare for each item a small Viking funeral. Set them adrift on a blazing ship into the waters of a very cold lake. In the future, when you are hungry, eat your memories. The only thing that belongs in your refrigerator is mindfulness.
  • Place every cloth napkin you own in a sacred circle on the cleanest table you own (tables should be either a rock from the sea or a book that is enchanted by one or fewer spells). If the napkin does not rise up of its own volition and perform a flawless Japanese tea ceremony for you, you were not meant to be. You should burn it, along with all of your professional regrets.
  • Empty your cupboards. You are ready to nourish yourself now.
  • Chairs are rigid and static. Chairs lack suppleness. A chair is a frozen emotion. Every chair in your house is a locked-up resentment you sit on every day. Get rid of them. You don’t need them. Throw them out the window. You’ll find you’re now several inches taller, and that the chairs never even hit the sidewalk – they evaporated several stories down, even if you live in a first-floor apartment. They disappeared because you’re capable of forgiveness now.
  • Replace your couch with a pile of the least frustrated lentils you can find; no more than seven lentils.
  • The only furniture you need is a single smooth stone that reminds you of your mother.

– If you have ever used a lotion, even once, get rid of it. Messy applicator tips are preventing you from practicing forgiveness. From now on, the only lotion you need is total acceptance of life on life’s terms, and also a bottle of argan oil you have made yourself (you can produce argan oil by letting go of anger)

– If you’ve ever used them to hold a smartphone in bed, consider getting rid of your hands. They clutter up the arms.

ephemeral

Vad ska man skriva? En vän åker på semester och kommer hem i en kista. Hur förstår man? Plötsligt blir han sjuk och sen finns han inte mer. Och han var ingen nära vän men många av mina nära vänner stod honom nära och när jag ser dem må dåligt klarar jag inte längre av att vara den starka så jag blir svag. Rille beskriver mig som känslig. Jag tar det nästan som en förolämpning (tack för det min cp-uppfostran) innan jag försöker rätta mig. Det är okej att vara svag. Okej att vara känslig. Okej att vara ledsen. L är död och kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer en bamsekram, aldrig mer hans leende, aldrig mer hans skratt.

Samma dag som minnesceremonin i Folkets hus Rinkeby (överfullt, vi kom fem över och kom inte ens in och fick komma in bakvägen och stå på scenen när de enligt Ghambiansk sed läste en vers ur koranen 11 ggr) skickar mitt ex låten Österman gjort om Nico med sitt förra band. Och jag vet inte. Alla gamla sår är läkta men det gör fortfarande ont.

Aldrig mer.

Döden är så slutgiltig och det gör så jävla ont.

Jag tänker jag ska åka ut till kyrkogården i Hässelby Strand men jag vaknar på lördagen och vädret är grått och jag har noll energi. Drained. Det är bara tomt. Jag går omkring i ett mentalt åskmoln hela dagen. Hela kvällen. Hela natten.

Och jag får dåligt samvete över att jag är så ledsen för jag var inte nära L och tack för det fd vänner som skulle jämföra sorg när Nico dog. Vem som känt honom längst. Som att sorg är något man måste mäta och liksom justify. Nej. Det är okej att vara ledsen. Oavsett. L var en superbra kille och jag är ledsen.

Hos Fia på tisdagen försöker jag vara ett stöd. Sen sätter de på Ken Rings låt han skrev om Niklas och alla dödsfall känns  på en gång och i videon står Ken vid Niklas grav och jag pekar på Nicos namn i listan som rullar i slutet men ingen bryr sig för det är bara namn för dem. Och det är det som är felet med döden. De kan aldrig träffa varken Niklas eller Nico och se vilka bra killar det var. Precis som ingen av er kommer träffa L och se vilken glädje han spred. Bara ett namn… Men för oss var han en person. Och det känns så hopplöst att världen bara fortsätter som om ingenting hänt när man tycker att allt liksom borde ta en paus. Stanna. På något sätt visa att det är något hemskt som hänt.

Hur kan allt liksom fortsätta som vanligt?

We have never been just friends

Ja men alltså vad gör jag med livet? Blir asfull på fest på julafton pga lite mild ångest över att mitt första one night stand är där och är så jävla muppig och ska typ ragga på mig medan han leker med sin mobil som har som bakgrundsbild en göllig puss-bild på honom och hans flickvän. Men mest för att han är så satans muppig och liksom.. har jag slösat bort mig själv på HONOM? Really?? Usch. Han vägrar ge sig så jag häller i mig alcohol like there’s no tomorrow och sen LIGGER JAG MED EN KILLE JAG KÄNT I TYP ARTON ÅR. Really dampig? REALLY? Jag har typ aldrig ens tyckt han är snygg han är ju bara CG liksom men jaha på cp-fyllan var det tydligen en skitbra idé? Hahaha alltså orkar inte ens ha ångest. Och sexet var på morgonen dåligt så… sjukt ovärt. Kunde inte ens titta på honom för det kändes konstigt att det var CG. Inte usch, bara konstigt. Kan inte förklara. Mkt mystisk känsla. Vi hänger lite dagen efter och det är som vanligt/kompisar fast typ halvnakna.Var fortf full. Han säger i köket att jag låter väldigt mycket direkt från början (JA JAG ÄR LÄTTROAD OCH SEXUELLT FRUSTRERAD, way to make it awkward liksom så jag typ skrattar bort det frågar om det är dåligt och nää, säger han och typ byter samtalsämne. EH?? Men jag hade ju vaknat till tusen ggr och varit fyllekåt medan han sov så när han sen tar på mig så blev jag ju en raket typ fast sen antiklimax när han gillar Svenssonsex för jag tänder tydligen inte alls på det längre. Ingen av oss kommer och då säger han ngt om att vi är kvitt? Haha. Wtf? Sen när han drar somnar jag och när jag vaknar är jag bakfylla deluxe sådär jag ska aldrig dricka igen men eh… Det höll ju cirka två dagar.

Var antisocial på juldagen för då går alla vanlisar ut och jag pallar inte med alla svennebananer som inte kan uppföra sig på krogen och det i kombination med baksmällan från hell gjorde att jag var nöjd med att stanna hemma och kolla på film.

Sen är det 26 Dec. Grabbarna tjatar igång mig men dyker inte upp men jag lyckas övertala Ida att komma over så jag slipper ensamfesta och hon sminkar mig och jag blir glad över att göra tjejgrejer och Sasse hade somnat men jag är småfull och mitt smink är jättefint och sen kommer Jeff och han vill diskutera att mina bröst blivit större (??) och sen skjutsar hans kompis oss till Häcktet där min bror DJ:ar och vi får drinkbiljetter och brorsan har en av tröjorna jag gav honom i julklapp på sig och jag svamlar om hur kul det är att vara full och hur jag älskar känslan när man VET att man är full och allt bara är så sjukt kul. Typ så.

Mitt ex som bor i Frankrike är hemma i Sverige över julen och han snackar om att komma förbi men vi drog ju ut och vi smsar mkt typ var är du fram och tillbaka och jag vill egentligen dra dit han är samtidigt som  liksom… varför vill jag det? Jag har ingen hang-up på honom och tänker knappt på honom men det är den där jävla sexualdriften för jag och M har slutat ses och jag vill ligga damnit. Tydligen blir jag som en målsökande jävla robot av tanken på sex? Jag intalar mig själv att det kvittar egentligen men vill ha hans uppmärksamhet.

Ida får något ragg men hon är så naiv och säger till honom att han ska bli hennes nya bögkompis fastän han uppenbarligen limmat på henne i typ en timma och inte alls är homes. HAhaha. Sen ska vi åka någonstans där ”killarna inte ser ut som tomtar” så vi tar taxi till Stureplan och Jeff bangar och vakterna på spyan känner inte igen mig så vi drar till Hells och my gosh vad jag avskyr det där stället men oh well. Vi bestämmer oss för att dricka ALL THE THINGS och jag vill dricka bort grinigheten över att exet inte kommit dit vi är och egentligen bryr jag mig inte men tydligen är jag lika bekräftelseberoende som en Kardashian. Ida struntar i snyggot med grå tröja och fastnar med hans inte alls lika snygga kompis Emanuel. Jag blir självod och glad när exet börjar ringa (åtta ggr!) och går ner till toaletterna och han är full sager han sitter i en taxi på väg till Gärdet men eeeh jag bor inte där? Frågar vad han ska göra där och han försöker leka cool trots att jag hör hur full han är och säger ”Men du vet…” och det är så jävla tydligt att vi hela kvällen låtsats var polare men ja ja. Säger att han ska hämta mig bla bla bla säger hej då till Ida sveper min drink och går ut. Där han INTE är. Så ringer upp och han kommer gående utan jacka (!!) som ett litet fyllo och vi hoppar in i närmsta  taxi och han fryser vilket är kod för att han vill tafsa på mig men jag spelar dum och ger honom min jacka.

Gillar att ha övertaget. Vet att han är ett cp och inte kommer höra av sig sen så jag måste ju få vara baws ett tag. Vi ramlar in i köket och jag gör drinkar i ngt lame attempt till att låtsas som att vi är vänner och att vi ska hänga. Han vill inte dricka mer så jag dricker hans drink också. Som att mer alkohol var vad jag behövde klockan fyra på morgonen? Men ja, liquid courage and all that jazz. Han l’gger nog handen på mitt ben eller klagar over att jag sitter för långt bort eller något sånt och sen hånglar vi och idén i mitt huvud är att vi är så jävla heta tillsammans meneheeehhhh…. Näe. Det är helt enkelt inte hett. Han är för full och för fumlig och jag vet inte. Meh. Axelryckning liksom. Och vi har typ sex men han är inte helt hård även om han försöker övertala mig om motsatsen (LOLZ eh… Nej, den är inte hård) och till slut blir jag så frustrerad att jag tycker att han ska veta hur dåliga han/vi är. Haha. FylleDampig är fan inte vettig någonstans. Säger att det i mitt huvud är så jävla hett men på riktigt blir det fan aldrig bra. Han tar illa upp. Big surprise. Ehm. Jag vet inte. Det kändes logiskt at the time att säga så för jag menade ju inget illa för i mitt huvud ÄR det ju hett dvs tänker på honom som ngn jag skulle kunna ha skitbra sex med. Men nä. Det har vi inte. Men det var nice ändå. Lite fysisk närhet och hångel och det är hett när han motar bort fyllan lite och slickar mig och när han är stenhård och drog mig i håret blev jag lite till mig men all in all var det inte så hett tyvärr. Tyvärr tyvärr tyvärr. Hade behövt ngt hett. Kommer säkert ändå smsa honom på fyllan. Tionde gången gillt? Fan. Att höra av sig till honom är så jefla 2005.

OCH. Dessutom. Han har flickvän. Jag anade det men valde att inte dubbelkolla men nu har jag kollat och de är facebook official och liksom… jag visste väl det egentligen. Om jag är ärlig. Visste det sen förra gången han hamnade i min säng och jag på FB blev sur när jag såg hans krambilder med henne. De var inte official då men är det nu och senast bodde jag i Asphooden vilket gör detta till två år och fy fan dampig. Homewrecker. Dock inte för jag vet han kommer inte berätta för henne han kommer låtsas som ingenting och som att det är okej för han var full och han sov inte over (åkte hem halv sju på morgonen iofs) och yadi yada. Orkar inte med mig själv att jag är en sån som hånglar med ngn annans pojkvän trots att jag liksom inte ens gillar honom. Han är som någon sorts nostalgi, någon jag behöver vinna om och om igen för mitt egos vinning men … näe. Inga känslor, ingen hang-up. Knappt tänd på honom (finns det ngt mer avtändande än halvslak penis?). Oh well. Bygones.

Tackar mig själv för att jag raderat M från alla sociala outlets inklusive telefonnumret och snapchat och insta och kik och whatsapp för jag kan inte skriva till honom att andra killar tydligen tråkar ut mig. Japp, tydligen har jag inte längre några spärrar på vad man berättar för folk eller inte? M hade ändå blivit sur over snack om andra killer samt varit sitt vanliga cp och fått mig att känna mig ovärd så det är bra att jag inte kan kontakta honom. Och egentligen är det väl inte honom jag vill ha, jag vill ha honom som vi var i somras men vi har båda tröttnat på varann så det skulle inte bli så bra även om vi sågs nu. Damnit.

När jag och M började tjafsa skulle han typ förklara för mig vad jag gjort fel och försöka trycka på knappar som absolut inte var känsliga och upprepa att jag ”sabbat det” och allt jag svarade var ”Men jaja. Haha” Jag skrev det två eller tre ggr för jag kände liksom inget. Reaktionen han ville ha kunde jag inte ens låtsas ha. Men ja ja. Orkar inte.

Sen drog jag på silikonbrudsfest och drog hem ett skägg som jag inte ens minns namnet på. Hade hans nummer och vi smsade lite dagen efter men orkade inte låtsas som att det var något det inte var. Sparade honom som ”skägget” men raderade sen bade honom och smsen. Bygones.

Att det ska vara så svårt att ha ett hälsosamt sexliv? Men alltså… Skrattar mest åt mig själv att min karriär som slampa började efter 30. Har legat med fler senaste två månaderna än jag gjort typ senaste året. Borde stå i någon skamvrå. I någons säng. HAhaha. Alltså. Känns bra att jag är så obrydd. Det är inte destruktivt utan jag skrattar mest i hemlighet med mig själv. Åt mig själv. Tycker jag är tragikkomisk men på ett roligt sätt, inte deppigt. Går och säger ”Jag har legat med C” inuti huvudet som för att liksom övertala mig själv att det hände. What the F liksom? Ovh försöker komma ihåg heta grejer med exet men börjar skratta åt att jag sa till honom ca fem minuter efter sexet hur dåligt det var. Sex borde inte ens räknas om ingen kommer? Heh. Isf har jag ju varit nunna sen M. Eller ja, sista månaden med honom kan ju räknas lite halft eftersom det bara var han som kom då. Skitgubbe. Eller ja, han är ju 26 tror jag. Men oh well. Bygones.

Vad gör vi i den här djungeln?

Min kuk är dum i huvudet

Vi träffas från nätet och han säger att han har en fantasi om att åka hem till en främling och hon suger av honom i hallen och jag tanker att jag ska göra det men sen blir jag så sinnessjukt nervös att jag inte vågar. Jag har på mig en spetsbody men fegar och kör en lång kofta over. Dock barbent det syns att jag inte är fullt påklädd.

Vi pratar I soffan I två timmar och jag tanker att jag vill kyssa honom men hela situationen är lite skum… så jag gör det inte. Till slut sager han att jag kan fortsätta prata men att han tanker ta på mig nu och smeker mig på benen. Sen har vi sex. Flera ganger. Han är som the ergizer bunny, just keeps going and going and going…

Vi träffas då och då. Blir tokig på att han ena sekunden skickar miljarder sms och sen helt plötsligt slutar svara I ett par dagar. Typiskt douche bag behaviour. Men jag bryr mig liksom inte. Ingenting känns. Det är kul när vi ses (sexet alltid bra) men det går inte djupare än så.

Hans favorituttryck när jag retas skickar urringade bilder är ”För helvete”. Jag gillar det. Någon gang sager jag att han borde jobba på sina komplimanger och nästa bild jag skickar får ett ”Fan.” så jag frågar om det ligger over eller under för helvete på skalan. Jag tror over. Har bara fått ett fan. Han sager att han ger mig mer komplimanger när vi ses och det är väl sant. Men de minns jag inte. I stundens hetta osv. Men en gang pratar han med en kompis I telefon så jag går ut I köket för att ge honom lite privacy men hör hur han sager att mina ben är helt fantastiska och han blir så distraherad att han inte kan prata. Det var fint. Jag ler ute i köket. Han sager att han är hos Maria men förklarar inget annat så jag antar hans vänner vet vem jag är? Jag har inte berättat för någon utom lite hintar på insta.

”För helvete vilka jävla ben hon har.”

Jag ser hur han försöker smygta bilder på mig. Är påklädd så jag låtsas inte se och later honom. Någon gang kanske jag ska fråga om jag får se om de blev fina. Han är lite svennebanan men ibland kan han vara sjukt rolig. När jag pratar om min dåliga lungkapacitet sager han att han bara har 12% mental kapacitet men han klarar sig bra ändå. Haha. En gang när vi har sex och jag är överst så får han till slut be mig sluta för han kom för fem minuter sen så frågar jag hur han fortf kan vara så hard och han svarar ”Jag vet inte, min kuk är dum i huvudet.” och meningen roar mig. Tänker det skulle vara en kul titel på en bok. Min kuk är dum i huvudet.

Han skickar en snygg bild på sin mage och jag kontrar med en profilbild på mig I sängen iklädd min nya svarta body (som är heltäckande ej spets) och han svarar med att peka finger. Han gör sånt ofta. Typ när jag sager att jag vill att han ska komma over och förklarar varför… Då svarar han med en fuck you-bild. Jag gillar det. När han är jobbig (dvs bortrest) så brukar jag skicka att jag hatar honom. Haha. Det har sin charm liksom.

När han varit bortrest och inte svarat på sms och driver mig till vansinne tanker jag att jag ska avsluta det men sen kommer han over och sexet är sådär jävla perfekt så man nästan blir lite kär… Och ja. Köttets svaghet osv.

Nu är han bortrest igen så jag ska på date med en stilig polis istället.

Önskar mitt kärleksliv/sexliv blir lite mer stabilt framöver. Vet dock inte hur man träffar flera samtidigt utan att råka outa det på insta. Har liksom inte såna spärrar som normal människor har. Privacy zero överallt. JAg skiter I. Ingenting spelar någon roll.

Min vän får övertala mig att inte lägga ut kokainbilder på mina bröst. Sen raderar han dom. Trist ju. Såg kul ut. HAhahahaha. Orkar inte med mig själv men älskar det också.

Eeeeh…. vet inte rikigt vad jag ville komma med allt detta. Han kröp in I min skalle nu när han plötsligt skickade bilder på snapchat. Vilket innebär att han är inne och spanar på min insta (men gillar aldrig några bilder. Tönt). Tycker det är lite charmigt att han typ spelar att han inte är så intresserad men ändå smyger runt och kollar upp mig. Heh.