ephemeral

Vad ska man skriva? En vän åker på semester och kommer hem i en kista. Hur förstår man? Plötsligt blir han sjuk och sen finns han inte mer. Och han var ingen nära vän men många av mina nära vänner stod honom nära och när jag ser dem må dåligt klarar jag inte längre av att vara den starka så jag blir svag. Rille beskriver mig som känslig. Jag tar det nästan som en förolämpning (tack för det min cp-uppfostran) innan jag försöker rätta mig. Det är okej att vara svag. Okej att vara känslig. Okej att vara ledsen. L är död och kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer en bamsekram, aldrig mer hans leende, aldrig mer hans skratt.

Samma dag som minnesceremonin i Folkets hus Rinkeby (överfullt, vi kom fem över och kom inte ens in och fick komma in bakvägen och stå på scenen när de enligt Ghambiansk sed läste en vers ur koranen 11 ggr) skickar mitt ex låten Österman gjort om Nico med sitt förra band. Och jag vet inte. Alla gamla sår är läkta men det gör fortfarande ont.

Aldrig mer.

Döden är så slutgiltig och det gör så jävla ont.

Jag tänker jag ska åka ut till kyrkogården i Hässelby Strand men jag vaknar på lördagen och vädret är grått och jag har noll energi. Drained. Det är bara tomt. Jag går omkring i ett mentalt åskmoln hela dagen. Hela kvällen. Hela natten.

Och jag får dåligt samvete över att jag är så ledsen för jag var inte nära L och tack för det fd vänner som skulle jämföra sorg när Nico dog. Vem som känt honom längst. Som att sorg är något man måste mäta och liksom justify. Nej. Det är okej att vara ledsen. Oavsett. L var en superbra kille och jag är ledsen.

Hos Fia på tisdagen försöker jag vara ett stöd. Sen sätter de på Ken Rings låt han skrev om Niklas och alla dödsfall känns  på en gång och i videon står Ken vid Niklas grav och jag pekar på Nicos namn i listan som rullar i slutet men ingen bryr sig för det är bara namn för dem. Och det är det som är felet med döden. De kan aldrig träffa varken Niklas eller Nico och se vilka bra killar det var. Precis som ingen av er kommer träffa L och se vilken glädje han spred. Bara ett namn… Men för oss var han en person. Och det känns så hopplöst att världen bara fortsätter som om ingenting hänt när man tycker att allt liksom borde ta en paus. Stanna. På något sätt visa att det är något hemskt som hänt.

Hur kan allt liksom fortsätta som vanligt?

Annonser

2 thoughts on “ephemeral

  1. nosurfaceallfeeling skriver:

    Det blir liksom aldrig som vanligt men man lär sig på nåt sätt ändå att få det nästan så trots tomma platser. Hoppas ändå att allt efter omständigheterna ändå är ok med dig. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s