deppigheten

Nu när solen börjar komma tillbaka inser jag hur deppig jag varit hela vintern. Legat och stirrat I taket istället för att göra något. Träffa vänner. Leva. Det är fan inte okej.

Mår bättre nu. Helgen i London gjorde underverk för mitt inre trots att inget speciellt hände. Underbart att träffa Neil och kul att träffa James med. Minns roat allt drama i Frankrike pga honom och nu ba… eh… really? Men ja. Skitsamma. Askul att hänga iaf. Synd att jag aldrig hann träffa Aaron och kul att jag totalt glömt att mitt ex C bor där. Heh. Whoops? Oh well.

Ikväll borde jag jobba men har ingen lust. Alldeles för mycket jobb för alldeles för lite pengar senaste tiden. Inte okej. Måste börja tjäna pengar igen. Måste spara. Måste måste måste… något. Vet som vanligt inte vad jag vill med mitt liv. Men är kanske trött på Sverige. Vill kanske flytta utomlands igen. Saknar att vara någon annanstans. Saknar engelskan. Saknar att gå vilse på nya gator. Saknar det så in i helvete mycket. Och nu handlar det inte längre om att fly.

Men också. Ska bli gudmor till en av brorsans tvillingar och min brorsdotter blev nu senast blyg när jag kom dit. Vill jag vara någon som träffar dem en gång om året bara? Vill jag vara faster i en ruta på Skype? :(

Mina halvsyskon pratar fortfarande inte med mig. Det gör ont. Så jävla jätteont. Men samtidigt flyter livet liksom på oavsett om man vill eller inte. Mormor och morfar är döda men jag har fortfarande inte haft hjärta att radera deras telefonnummer. Låtsas om att det inte hänt. Min storasyster blev lite sur över att jag inte gtet henne mitt nya nummer… men liksom. Va? Vi har ju ändå ingen kontakt. Alls.

Trodde jag var stark så jag öppnade arkivet på fb och läste en handful av hennes mail som jag arkiverat där. Väldigt hårda ord. Och jag minns direkt varför vi inte har någon kontakt. Minns hur elak hon kan vara. Minns hur ont det gjorde. Hur ont det gör.

Och nu vill jag bara grina.

Borde jobba.

Vill spola tiden framåt. Vill inte vara ledsen. Vill inte gråta.

Har tänkt tillbaka också och har varit ganska deprimerad till och från. Det känner jag mig inte längre. Och det är så djävulskt fucking jätteskönt. Vet inte när det gick over eller hur… men jag uppskattar att jag numera är ledsen – och inte deprimerad. Kan vara deppig – men inte deprimerad. Inte manodepressiv. Inte ångest lika ofta. Det är bra. Oerhört bra.

Usch. Måste skaka av mig känslan som iglade sig fast av det där mailet. :C

Ska kola film eller ngt.

Puss!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s