Varför är det alltid kaos?

Alltså livet… En halvtimme efter att jag en söndag ligger på soffan och tänker att allt börjar ordna sig får jag ett jättelångt sms av en familjemedlem och VIPS så är allt upp och ner igen.

Jag hade ångest och jag drömmer mardrömmar och jag vet fan aldrig vad i helvete man gör.

Gå sönder. Plocka ihop. Gå sönder. Plocka ihop. Gå sönder laga limma tejpa. Sprickorna lyser igenom.

På måndag ska jag göra en liten operation och jag är mest nervös över att de ska ställa in.

Sen måste jag jaga rätt på min sabla ögonläkare och ta tag i det. Idag beställde jag kosttillskott för fyra månader framåt. Är duktig och tar dem varje dag faktiskt. Måste börja ta ögondropparna oftare också.

Sen måste jag stänga mitt AU bankkonto för nu har det gått så många år och jag måste skärpa mig. Och så måste jag läsa fler böcker och göra mig av med dem. Bli lätt. Inga tankar som gnager. Inget som tynger ner.

Skulle gärna vinna på lotto så jag kunde trolla bort en hel del problem. Hitta en ande i en flaska.

Liksom… Vad vill jag med mitt liv? Ingenting alls.

Jag står och väger. Bo kvar i min tillfälliga lägenhet eller köpa en lägenhet? Har jag ens råd just nu? Jobba kvar där jag åker berg och dalbana med hur jag trivs från dag till dag eller kasta mig ut i det okända? Känner mig inte uppskattad här. Är rädd för utvecklingssamtalet jag ska ha nästa vecka. Stanna i Stockholm eller kanske dra till Barcelona? Skita i allt eller fortsätta gå sönder?

Äger färre böcker än jag någonsin ägt i hela mitt liv. Cirka 200 st. Och så fort jag blir stressad över annat blir jag stressad över böckerna. Jag måste läsa och göra mig av med. Måste bli av med allt det fysiska som tynger. Som att det på något sätt skulle hjälpa det mentala tunga?

Mycket bottnar i det tillfälliga boendet. Att när jag skulle flytta från Karlaplan inte fick någon hjälp. Sa till mina vänner gång på gång att jag sjunker men ingen gjorde någonting. Ingen brydde sig. Ingen hjälpte trots att jag bad om det.

Vill aldrig stå i den situationen igen.

Mäter och beräknar. Hur mycket av allt jag har orkar jag flytta ensam? Orkar jag bära tre kartonger böcker? Upp och ner. Fem trappor. Orkar jag bära alla kökssaker? Om jag måste flytta om en månad – hinner jag då äta upp all mat i skåpen så jag slipper bära det?

Jag är i en mycket bättre sits än förrförra sommaren när jag flyttade. Jag mådde uselt. Grät medan jag skruvade ned gardinstänger. Var liksom så patetiskt trasig och orkade ingenting.

Min energi är mycket bättre nu. Jag är mycket stabilare. Jag har råd med flyttfirma om det krisar. Jag har inte möbler för 119 kvadratmeter, jag har bara mina möbler. Inga extra sängar inga extra bord. Bara mina saker. Skulle jag flytta kan jag ge bort ena soffan utan att känna mig stressad över förlorade pengar. Jag mäter hela tiden mentalt och det är fan inte hälsosamt.

Tänker hela tiden att om jag bara gör mig av med 100 böcker? Om jag bara struntar i det mänskliga behovet att äga? Om jag bara stänger av alla mina känslor och blir en robot? DÅ. Då blir allt bra.

Men mycket är bra. Det är skönt att slippa stressen av alla extra saker. Alla extra möbler är redan sålda och jag har bättre ordning både fysiskt och i mitt huvud. Men ändå?

Hela framtiden är så svajig.

Jag är så trött.

Och min armbåge har börjat värka och jag är orolig över att den där mystiska sjukdomen kommer tillbaka av all oro. Den där de inte vet vad det är.

Ser fram emot operationen på måndag. Ska vara sjukskriven och inte ha någon jobbdator och läsa ett par böcker och jag ska se alla filmer och radera dem och jag ska ladda mina mentala batterier så jag orkar leva.

Familjen krisar och jag orkar inte ens förklara för det är så dumt och så svårt och jag blir så ledsen. Känner hela tiden att allt är mitt ansvar fast det inte alls är det.

Varför ska jag alltid vara duktig? Den som kan? Den som gör?

Annonser