måndagsfeeling

Hela helgen försvann i någon form av ångestdimma. Har haft ont i magen och vet liksom inte om det är från operationen eller bara allmän ångest.

Träffade mina tjejer i torsdags och mådde mycket bättre efter det. Pratade med XX i telefon i över en och en halv timme när jag kom hem och hen grät i luren. Jag går sönder. Det var tur att jag hade träffat mina peppiga tjejer för jag kunde hålla mig från att också bryta ihop. Bra det.

Beställde nya glasögon också! Det var "anledningen" till att träffa tjejerna. Beställde ett par "coola" och ett par "vanliga" och nu när jag inte längre behöver specialglas behövde jag bara betala 3850 kr för TVÅ PAR! Jag är så glad. De förra kostade ju mer än det dubbla så detta känns som stort WIN. Dock har jag separationsångest från mina nuvarande bågar så när jag hämtar de nya ska jag kolla pris på att sätta i nya glas på dem. Om det inte är allt för dyrt kanske jag ska unnamaj. Vi får se. Det känns bra iaf. Och bäst är ju att jag gått ner i styrka. Yey för det.

Tog mig iaf lite i kragen och tvättade och dammsög och diskade och vattnade blommor och gjorde fint. Det känns bra. Borde fortfarande moppa. Ska se om energin finns till det ikväll. Mår ju mycket sämre när allt är stökigt och dammigt hemma och ändå tar jag mig inte för att göra det fint. Alltså WHY? Man är bra dum ibland.

Har fortsatt kolla på filmer och radera och börjat gå igenom lite musik och fasiken vad mycket skräp det är. Har nu halvkollat igenom Californication och det var ju superbra när det kom ut men näe. Delete på hela den. Har frigjort massa space både på externa och på lilla laptopen. Även börjat radera musik. Det är supermycket bra jag återupptäckt och lagt till min playlist på Spotify men även galet mycket som jag laddat hem "bara för att ha" och de är faktiskt enkla att radera. Jag raderar inte "bara för att" utan jag har verkligen inte det där behovet längre att äga allt. Det är faktiskt lätt att ta bort skit man inte ens visste att man sparat på. Jag har runt 950 album nu samt ca 800 "lösa" låtar som inte är från album. Det är så sjukt mycket när man väl tänker efter. Det skulle ta ÅR att lyssna igenom allt det. Så nej, jag behöver inte allt det. Har bara scrollat runt på måfå för att det är roligt och när jag hittat exempelvis live-album är det ju enkelt att ta bort. Raderade till och med en live-spelning med Atmosphere! Det trodde jag inte att jag skulle ta bort men jag gillar verkligen inte att lyssna på live hemma. Publikvrål är ju bara irriterande att lyssna på.

Det känns sjukt bra. Jag har insett att jag som person vill ha ordning när det är kaos inuti. Och även om allt är sjukt organiserat känns det inte som ordning när det är sånt överflöd. Det lugnar mig att skapa ordning utanpå när allt virvlar inuti.

Har även lite lätt påbörjat projekt FOTON för my gosh vilken röra det är där. Det känns apjobbigt att jag har fyra olika versioner (två på laptopen, och en var på de externa hårddiskarna). Ska försöka jämföra och göra fint så jag har samma på laptopen som på den ENA externa och resten ska fasiken raderas. Ordnüng. Vet inte ens hur jag ska börja med detta för jag är rätt säker på att jag råkat radera saker som inte skulle raderas men vet inte VAR jag gjorde det. Oh well. Det löser sig. En sak i taget bara. Det är bra att jag faktiskt har att göra men inte stressar upp mig.

Idag måste jag hämta ut mina vinterkängor från skomakaren och sen ska jag jämföra sjukhusjournaler för jag är rätt säker på att jag har dubletter jag kan slänga i vår shred-bin på jobbet. Har mailat barndomsvännen om besök i Maj. Måste prata med syrri om lån.

Ska även boka frisörtid för är trött på att ha ett barr istället för hår. Det känns typ "onödigt" att fixa håret när jag borde sparasparaspara pengar men samtidigt… Varför ska jag gå omkring och må dåligt för att jag känner mig fulast i världen? Jag är värd att spendera pengar på. Faktiskt. Sen känner jag mig dum för har ju redan spenderat massa pengar på mig själv denna månad… eh… Glasögon och läkarbesök och kosttillskott ordinerade av läkare. Som att det är en valfri kostnad? Inte ens kul att spendera pengar på det. När ska jag inse att det är OKEJ att spendera pengar på mig och mitt mående? Gah. Dock ska jag sluta köpa underkläder. Har börjat radera reklam-mailen utan att öppna (för vill fortfarande ha dem längre fram så vill inte stänga av dem) och det är bra. Har massa fina underkläder jag inte hunnit använda än så nu är det fanimig köpstopp fram till USA-resan.

Har grav beslutsångest över mitt boende. Det känns som att man tjänar på att köpa typ igår för priserna går ju bara upp och upp och jätteupp i Stockholm. Och det skulle definitivt kännas stabilare för mig att ha ett boende ingen kan ta ifrån mig. Trygg plats liksom. Slippa den mentala kalkyleringen som konstant pågår om hur jag ska kunna flytta själv och hur tungt allt jag äger är och om jag har tillräckligt med flyttkartonger och allt sånt som snurrar som ett konstant jävla brus i mitt bakhuvud. Samt att min boendekostnad förmodligen inte skulle förändras nämnvärt men skillnaden är att det jag betalar per månad faktiskt är en investering i mig själv. Man kommer ju aldrig gå minus på att köpa en bostad i Stockholm.

Samtidigt som… Jag gillar ju min lägenhet. Älskar läget. Det känns som hemma. Faktiskt. Dock är den underligt planerad och joooo den är ju nog lite för stor för mig om jag skulle vara helt ärlig. Jag betalar en del för space jag inte ens behöver eller använder. Jag måste även påminna mig själv om att jag inte ville lämna lägenheten på Karlaplan heller men det blev ju superbra (även om det blev mkt dyrare) för mig att flytta. Måste påminna mig själv om att bara för att jag har det bra nu betyder det inte att det inte kan bli bra sen heller. Det jag kommer sakna mest är "mina" baristor på fiket mitt över gatan. Älskar dem verkligen. Blir alltid på bra humör av dem. Buhuuu, vill ta med mig det fiket om jag flyttar.

Anyhow. Har börjat kolla lite på lägenheter. Börjar se vad jag vill ha och inte vill ha. Jag vill ju helst ha separat sovrum men även sovalkov går bra. Vill ej ha bara ETT rum med allt i samma. Köket får gärna vara litet, lagar ändå inte så mycket mat. Vill inte ha köket i hallen. Vill bo i innerstan. Vet att jag betalar dubbla endast pga läge men jag vet att jag kommer må dåligt av att flytta ut i förorten. Jag behöver bo i city. Gärna i det område jag bor nu. Kan även tänka mig Karlaplan eller Kungsholmen. Ej Fredhäll eller Kristineberg. Ej Gärdet. Eventuellt Stadshagen. Men helst typ mina hoods i Vasastan. Vägrar bo på bottenvåningen eller bara en trappa upp. Jag känner mig inte trygg så efter tiden i Aspudden. Så nej till det. Vill ju även kunna gå omkring halvnäck utan att folk på gatan ser. Hehe. Så gärna långt uppe i huset. Balkong skulle vara bonus. Efter allt drama vill jag inte längre bo åt Hornstull-hållet. Det känns faktiskt okej. Och det känns fint att ha lite koll på vad jag faktiskt letar efter. Måste fan se om jag kan prata med syrran ikväll om lån. Måste ta första steget för att sen fixa lånelöfte. Syrran vill säkert följa med på massa visningar också och det kan vara bra med second opinion.

Jag vet rent logiskt att jag borde köpa nu. Det är dags. Samt underlätta att lösa ut mina två familjemedlemmar med lånetrubbel. Det skulle vara bra. Ändå är det något som tar emot. Framtiden känns läskig och jag gillar inte att fatta viktiga beslut. Vill bara att saker ska hända. Om jag var tvungen hade det varit lättare för då är det inte mitt beslut och inte mitt fel liksom. Jag vet inte. Jag är inte helt logisk alla gånger.

Min annual review gick väl "bra". Jag kände mig oerhört skör förra veckan så jag är stolt över att jag inte bröt ihop typ. Haha. Men det är lite fint att jag sänker kraven på mig själv till att ge mig guldstjärna för att inte gråtit. haha. Min chef pratade mycket om att jag sätter för höga krav på mig själv och att jag har höga krav på andra. Vilket jag inte har. Jag skiter i vad andra gör. Men jo, jag har högra krav på mig själv. Inuti känner jag mig som en fraud som måste bevisa att jag hör hemma här. Jag måste bevisa att jag duger. Jag har ingen utbildning. Vi hade aldrig pengar när jag växte upp. Det sitter på något sätt fortfarande kvar i mig. Jag måste bevisa att jag ens är en människa typ. Känner mig som smuts under någons sko. Ser inte mitt eget värde. Måste verkligen sluta med det men det är svårt att ändra vanor man haft hela sitt liv.

Psykbrytshelg där jag mest gråtit och varit apatisk. Det behövdes tydligen för jag mår mycket bättre idag. Inte lika skör. Det är skönt.

Det störde mig att min chef på något sätt lägger över ansvaret över den skitsituation som hände -och som resulterade i att jag sa upp mig- på mig. Men jag vinner ingenting på att argumentera så jag bara släppte det. Sa att jag kände att vi diskuterat klart det. De har ju anställt FEM personer som gör mitt gamla jobb. Teamet var tre personer och nu är de åtta + en extra som jobbar en dag i veckan. Det är mitt bevis på att situationen absolut inte var mitt ansvar eller fel. Det är på något sätt skönt att min chef beter sig såhär för min lojalitet (som hon lovordade under intervjun) är liksom bortblåst. Det är rätt befriande att inte bry sig längre. :) Jag frågade för femte gången vad min nya roll innebär och hon svarade att den kan vara precis det jag vill… Så ja… Just nu vill jag ingenting. Så jag gör ingenting. Ingen aning om vad hon tror att jag arbetar med men jag bryr mig inte heller. Det är skönt att kunna kolla upp legal stuff och prata med min familj om vår shituation och jag har inte en uns dåligt samvete över det med tanke på hur många jävla övertidstimmar jag gett denna arbetsplats. Min lojalitet står numera i förhållande till hur de behandlar mig. Tror det är bra faktiskt. Jag har tidigare alltid känt mig uppskattad men jag tror det var mest från mig själv. Jag kände att jag gjorde ett bra jobb. Så ja… Nu när jag inte känner att de bryr sig ser jag ingen anledning till att jag ska bry mig. Och det känns faktiskt bra.

Det har tagit flera månader att komma över stressen jag brukade känna och nu med privata shituation som min familj är i som jag hjälper till med behöver jag lite extra lugn och ro känner jag. Det är skönt att inte ha några arbetsuppgifter. Det är skönt att skriva lite i bloggy för att rensa tankarna. Det är skönt att tillåta sig själv en paus från allt.

Nu måste jag skriva rent vårat samtal samt påbörja nästa samtal där jag tydligen ska hitta på mina egna mål för 2017. Efter det mötet så blir det ännu ett möte för löneförhandling. Jag har noll förväntningar med tanke på att det känns som att jag inte ens har några arbetsuppgifter… Men tror ändå att jag kommer att bli besviken. Försöker att inte tänka på det. Just nu är det så mycket annat som pågår. Och alla ökningar är ju positiva även om det med all säkerhet inte kommer vara de stora höjningar jag fått senaste åren. Ska även få ut 18 000 i bonus (istället för de 30k vi kommit överens om som hon tydligen "glömt bort") men det är ju ändå en bonus och jag är glad att de iaf ger mig något alls. 18k (före skatt) är ju inte alls tråkiga extrapengar. Det är ju min reskassa till USA!

Måste ändå uppdatera mitt CV. Det jag har är så fult och jag vill känna att min plan B är mer aktiv. Ser ingen framtid här längre. Och är inte ens ledsen över det.

Men nu är det lunchdags!

Toodles.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s