the spinning of the earth made me unsteady

Sparade tydligen denna titel för tre år sen? Minns det inte.

Jag vill börja skriva igen. Tror det skulle vara bra för mig. Men var börjar man? Jag vet inte.

Alltså skriver jag inte.

Jag rensar som vanligt. Det ger mig lite ro inuti. Kaos inuti = behöver städat utanpå.

Har bara två små garderober i nya lägenheten och har med flit inte köpt någon till. Gjorde mig av med den stora som säljaren lämnat kvar. Jag har ju fortfarande för mycket kläder. Men jag gillar alla. När saker nöts ut kommer jag inte ersätta. Då kommer det bli mindre automatiskt. Jag har en miljard strumpor. Men det går sakta framåt. Packar undan ett gäng så jag bara använder samma så de ska nötas ut snabbare. Sån är tydligen jag.

Det känns nästan ledsamt att närma sig någon form av kärna. Jag skänkte bort mina högtalare jag haft sen jag var tolv. Paret som fick dem var lyckliga och tackade flera gånger och erbjöd pengar. Känns bra att sentimentala jag vet att de fick ett gott hem. Som om det är ett husdjur?

Jag skänkte bort min vackra balklänning till en ensamstående mamma vars dotter skulle på bal. Jag sålde alla gamla game & watch spel. Slängde allt med företagets logga på. Skänkte bort ikealampor jag kanske gillar men de får helt enkelt inte plats här. Sålde alla möblerna utom sang, soffa och tre sidobord. Ersatte med endast ett klaffbord och en byrå. På 31,5 kvm kan man inte ha massa extra. Köpte en badrumshylla och fick lite spatt när jag packade upp alla toiletries. Det är så mycket. Men får skärpa mig och sluta handla fina läppglans och använda de jag har. Och ansiktsmaskerna ska jag inte ersätta heller, bara ha en eller två. Det blir bra. Och en bra pepp till att faktiskt ANVÄNDA ansiktsmaskerna och ta hand om mig själv och min fejja. Jag har blivit mycket bättre på det faktiskt. Börjar ju fan bli gammal och grå så det är dags att börja bry mig om mig själv.

Sen böckerna. Alltid böckerna. De är färre än de någonsin varit men ändå så oerhört många. Jag har svårt att slappna av och läsa. Väldigt svårt att slappna av öht. Inte bra alls. Så jag läser inte. Och böckerna står och dammar. Men är iaf duktig och handlar inte. Går bestämt därifrån när jag ser lockande rea-skyltar. Jag lägger till vissa speciellt utvalda i listorna på adlibris men även där har jag rensat. Böcker jag la till för tio år sen kanske jag inte vill läsa längre. Och det är okej. Det finns ändå så mycket jag vill läsa. Har köpt kanske fem böcker senaste tre åren. Känner mig duktig. Om jag bara kunde slappna av igen och läsa så lilla bokhyllan inte behövde vara double stacked skulle det vara fint. Har nu böcker i bokhyllan i ett köksskåp i sovrumsfönstret i en trave och i lådbordet. Fullt fullt fullt. Bläddrar sakta igenom titlarna och tänker att jo, det kan bli bra. Alla de här deckarna kan jag ju ge bort. Alla de här klassikerna kan jag ge bort när jag läst dem. Det kommer minska. Jag kommer bli lätt.

Det är så mycket sentimentalt som liksom släppt. Jag behöver dem inte längre. Så jag skänkte bort gosedjurshunden Buddy och det kändes bra. Vad ska jag med gosedjur till? Jag är vuxen. Behöver dem inte längre. Och jävlar vad han var dammig. Mycket bättre att ett barn som uppskattar det får honom istället. Kunde till och med göra mig av med en av förvaringslådorna. Trodde aldrig jag skulle komma så långt.

Försöker rensa digitalt. Så många dåliga bilder. Arton selfies för att hitta en som är bra. Är så trött på allt. Saker jag sålt för år sen har fortfarande säljbilderna i tryggt förvar helt i onödan. Delete delete delete. Vill göra mig av med en av hårddiskarna och då måste det rensas. Alla inspirationsbilder man aldrig tittar på. Behöver man verkligen 800 stycken? Varenda gång andan faller på raderar jag hundra bilder. Någon gång borde det väl kännas som att det minskar då?

Återigen den där längtan efter att känna mig lätt. LÄTT. Jag är så nedtyngd hela tiden. Allt är så tungt. Vill inte vara tung.

Det blir iaf bättre. Det känns. Och syns. Det är mkt fint.

Sen flytten från Karlaplan då liksom ingen av mina vänner ville hjälpa till har jag blivit nästintill besatt av tanken på att klara mig själv. Och böcker är tunga och kan jag verkligen bära allt detta själv? Nu hade jag ju lyxen att kunna unna mig flyttgubbar men i framtiden kanske jag inte har råd med det? Så nästa gång. Kan jag bära allt själv? Så himla trist att man inte ska kunna lita på de man kallar vänner. Att man blir förvånad när någon säger att de ska ställa upp och sen faktiskt också gör det. Så himla sorgligt. Men jag ska jobba på mina äkta vän-relationer och försöka jobba på att göra livet enklare för mig själv i stressiga situationer.

Jag skänkte bort alla mina flyttkartonger. 11 st. Packade i IKEA-kassar också. Och bokväskorna. Så nästa gång jag flyttar köper jag bara tre fem-pack och så får allt plats däri. Det känns tryggt att veta. Nu när högtalarna och balklänning och tyghyllorna och lampor och en av förvaringslådorna och en matta och en del kläder faktiskt är borta kanske jag närmar mig mitt mål av att ha tio flyttkartonger. Kanske. Snart. Det är kul.

Det kittlar mig. Lite typ how low can you go? Hur mycket kan jag skrapa av och fortfarande känna att jag lever i överflöd. För det gör jag. Har för mycket av allt. Ska bli lite kul att se när saker nöts ut utan att jag köper nytt… Hur luftigt kan man bo utan att det blir tomt? Hur lite kan man äga innan man saknar något? Hur mycket behöver man egentligen?

Något som inspirerade mig vilket är skittöntigt och jag inte berättat är filmen Closer. Anna håller på att göra slut med sin kille så hon bara tar sin jacka och pass och går. Önskar jag var så obunden och bara drog. Måste bara vinna på lotto först. Hahaha.

Just nu funderar jag på tallrikar. Har tio st stora. Som jag aldrig använder. Kanske ska skänka bort fyra? För mer plats i köksskåpet. Hmmm… Jag tror det blir så. Jag själv äter ju alltid på de små tallrikarna. Portion control (som typ inte funkar).

Nä. Jag måste nog skriva det där jättejobbiga mailet nu. Buhu. :( Vill inte.